viktoriansk

Den märkligaste erfarenheten jag tar med mig från den tiden är att om företaget lämnar en “ogarderad” som anställd, det vill säga inte tar hand om, utbildar och motiverar sin personal, blir slutresultatet att man börjar hata kunderna.

Men det var inte så det började för mig. Jag gick in med inställningen att jag skulle vara annorlunda än de andra, äldre, tröttare och mer cyniska kollegorna. Jag skulle motbevisa bilden av en säljare; jag skulle faktiskt hjälpa kunderna! (sådär naïv kan man bara vara som 19-åring!).

Problemet var bara den strida ström av frätande hatgift man var tvungen att vada i. Varje dag.

Varje dag en ny Täbypensionär med förakt för ungdomen och en igentorkad bläckstråleskrivare. Varje dag en ny stressad småbarnsmoderat med förakt för outbildade människor och ett självförvållat dvdspelareproblem och varje dag en ny Händige Hans utrustad med ett obegränsat förakt för personer som saknar fotografiskt minne och en “Råd och Rön” i bakfickan.

Kort sagt får man ta obegripliga mängder skit när man står i butik. Jag har själv blivit dödshotad (för att jag inte ville lämna in en video på service utan kvitto), utskälld (för att huvudkontoret gått ut med breda printkampanjer med undermåliga produkter till lågt pris, som till råga på allt aldrig någonsin ens kom in i lager. I ett endast exemplar) och svingad mot (en snubbe som försökte sno en dyr Sonyförstärkare som jag dumt nog sprang efter. Hann ducka dock).

Jag har inte gjort lumpen, men jag misstänker att det är ungefär samma sak. På några månader har alla dina intentioner effektivt stampats till en oigenkännlig massa, utsmetad på det skrovliga lagergolvet i betong.

Och han som stirrar ner i gyttjan är en annan person. En person fylld av hat, förakt och cynism.

Därför skiter man i kundens bästa, “riktig” service och att faktiskt hjälpa till. Istället kanaliseras det hat man fått ta emot till små mikrohämnder som tar sig uttryck i provisionsjakt, att börja driva med folk och att komma ifrån jobbet så fort som möjligt.

Därför är jag inte förvånad att Johan inte fick någon hjälp.

Däremot är parallellen till Apples butiker intressant. Där verkar det - som jag inledde den här otroligt långa ranten med - som att man faktiskt tagit hand om sin personal. Företaget Apples varumärke kan vara världens starkaste och mest prestigefyllda. Där finns en motivationsfaktor. En annan är deras “Genious Bar”, en expertdisk med faktiska, verkliga experter, som antingen fått jobbet för att de har en djupare kunskap, eller utrustats med en rigorös utbildning. Vidare har man investerat i vad som kan vara världens mest påkostade butiksmiljöer, vilket i sin tur borde ge en del positivt incitament och inte minst arbetsglädje. Liknelsen är relevant, men samtidigt kunde det knappt vara större skillnad i förutsättningar. För let’s face it. Fabian Bengtsson har en bit kvar till Steve Jobs nivå.